enemelieiafrika.blogg.se

Dags för lite uppdatering igen då om vad som händer här borta! 

 

Förkylningen börjar redan ge med sig, jag har en teori att jag helt enkelt svettas ut den! Bara den fantastiska slemhostan kvar att bekämpa! 

 

Igår spenderade vi större delen av dagen nere på marknaden i Dodoma, bland annat såg vi till att ordna med Tanzanianska telefonkort så att vi lättare kan hålla kontakten med vår kontaktperson på universitetet. Och som jag nämnt tidigare har de inte direkt det smidigaste systemet när det gäller att sköta sina affärer. Först fick vi gå till en kiosk och köpa sim-kort till telefonerna, sen fick vi gå en liten bit längre ner på gatan till en annan man som registrerade sim-korten på oss och slutligen fick vi gå till en tredje man där vi fyllde på telefonkorten med lite pengar. Sen tog det en timme innan pengarna fanns på telefonerna men till slut så var det iallafall klart, så nu har vi bra telefonkontakt med våra olika kontaktpersoner här. 

 

Efter det gick vi runt på marknaden och handlade lite frukt, mangon och avokadon är fantastiskt goda här! Vi kommer säkert föräta oss på det! Avslutade dagen med ett dopp i poolen. 

 

 

 

Idag har vi haft vårt första möte med vår kontaktperson på universitetet, mr Stephen Kibusi. Tillsammans med honom har vi nu lagt upp en plan för hur vår praktik ska se ut på sjukhuset samt blivit tilldelade en koordinator som ska ta hand om oss imorgon när vi äntligen påbörjar vår praktik på sjukhuset imorgon! Kommer bli ett tufft schema då vi bestämt oss för att göra våra 16 dagar i ett sträck för att hinna med en safariresa innan det är dags att flyga hem till Sverige. Men det ska säkert gå bra! 

 

På eftermiddagen fick gå över till barnhemmet Village of Hope, där vi skulle ha bott från början, och father Vincenzo gav oss en ordentligt rundtur. Jag ska försöka beskriva det så gott det går. Det här barnhemmet grundades 2002 och inriktar sig på föräldralösa barn med HIV. Det började med enbart 3 barn och nu har de flera hundra barn som kommit från alla möjliga håll i Tanzania. Och det här är verkligen inget vanligt barnhem, inte så som jag tror att de flesta föreställer sig att ett barnhem ska se ut. På det här barnhemmet, i separata hus, bor det 12 äldre par. De räknas som äldre men egentligen var grundkravet att de var gifta och om de hade egna barn var dessa barn tvungna att vara vuxna och utflugna. De här paren tar i sin tur sen hand om cirka 10 barn tillsammans och fungerar som deras mamma och pappa från det att de är väldigt små tills att de ska börja mellanstadiet. Barnhemmet har även ett eget skolsystem, som tydligen blivit utsett till ett av de bästa i Tanzania, och från mellanstadiet och uppåt bor barnen på ett internat som ligger precis bredvid själva barnhemmet.Förutom detta så har de ett specialiserat sjukhus för både de som bor på barnhemmet och utomstående människor med HIV, och de har 4 italienska specialistläkare som flygs in från Italien för att arbeta med de HIV-sjuka. Det finns även ett bageri som både förser barnhemmet med bröd samt säljer det i staden för att dra in pengar. De har även kor och getter vars mjölk de säljer till stadsborna. Det finns också en förlossningsavdelning dit gravida kvinnor kan komma för att föda sina barn. 

 

 

Jag tror det blir för mycket att försöka beskriva allting i detalj men det som verkade så fantastiskt med det här stället är att de verkligen gör allt de kan för att ge barnen en bra grund att stå på för att de ska kunna klara sig som vuxna sedan. De får börja lära sig engelska när de är små och har möjlighet att utbilda sig ända upp till universitetsnivå. Dessa barn blir alltså inte adopterade utan de bor på Village of Hope under hela sin uppväxt med sin familj och även när de blivit vuxna och flyttat därifrån hände det att de kom dit för att hälsa på.

 

  

 

Det var såklart omöjligt att inte påverkas av besöket där! Barnen är ju så vansinnigt söta och de som var runt 3-4 års ålder var totalt oblyga! Tog inte lång stund innan jag hade ett barn i famnen och ännu ett som också ville komma upp! Så nu tycker vi nästan att det är tråkigt att vi inte fick bo där borta trots allt! Men vi ska såklart gå över fler gånger och leka lite mer med barnen. 

 

Man får onekligen lite perspektiv på saker och ting när man är här. Efter vårt besök på Village of Hope verkar en hel del av de småsaker folk kan irritera sig på hemma så obetydliga. De här barnen har inte fått möjligheten att välja sin sjukdom, de har inte fått chansen att lära känna sin riktiga föräldrar. Och ändå verkar de så glada och faktiskt lyckliga. De har haft den enorma turen att hamna på en plats där de blir väl omhändertagna, där de får en familj, en utbildning och en framtid. De får kontinuerlig sjukvård och bromsmedicin för att hålla sin sjukdom i schack. De har stora möjligheter att faktiskt få göra något med sina liv, trots sin sjukdom! Det enda man önskar är att det gick att hjälpa alla. För även om de får in nya barn hela tiden så är det såklart ändå många som aldrig får den här chansen. Det är kort sagt mycket att smälta efter det här...

 

Godnatt!