enemelieiafrika.blogg.se

Man upptäcker onekligen kroppens förmåga att utsöndra svett när man är här. Svettas från ställen man knappt visste att det gick att svettas från! Är hyfsat säker på att jag kommer svettas bort mina sambokilon under den här månaden. Och min hosta bråkar så mycket att t.o.m hotellpersonalen blivit bekymrade! Imorse kom den frukostansvarige med nybrygggt ingefärste till mig. För övrigt verkar hotellpersonalen älska oss här. De tycker nog att vi är lite lustiga, eller det verkar de flesta tycka! Speciellt när vi försöker prata swahili, vi kanske har roligt uttal? Men vi bjuder på det! Och jag blev friad till på sjukhuset av en läkare idag, han blev lite besviken när han hörde att han var försent ute.

 

Dagarna rullar iallafall på här borta! Kan inte förstå att vi redan har varit borta en vecka, bara tre veckor kvar! De två första praktikdagarna fick vi inte göra så mycket, mest observera. Det kändes lite som att sjuksköterskorna inte riktigt förstod varför vi var där och lämpade därför över oss på sjuksköterskestudenterna. De i sin tur verkade inte ha förstått hur långt vi faktiskt kommit i vår utbildning, så helt plötsligt började en kille undervisa oss i hur man tar vitala parametrar på patienterna. Alltså blodtryck, puls, temp och andningsfrekvens. I Sverige skulle vi även tagit saturation men det gör man bara på de allvarligt sjuka patienterna här. Men som ni förstår, rätt grundläggande saker som vi kan innantill. Vi kom oss inte riktigt för med att säga ifrån för han såg så nöjd ut över att få undervisa, framför allt gillar de att försöka sätta dit en med små kuggfrågor! 

 

Vår koordinator Rachel har lovat att komma och träffa oss varje morgon så idag passade vi på att prata lite med henne om det här, vi bad henne förklara för sjuksköterskorna att vi faktiskt läser vårt tredje år på sjuksköterskeprogrammet och att vi vill vara delaktiga i vården av patienterna. Så idag har vi både tagit blodprover, satt PVK och gett antibiotika. Vi börjar dessutom äntligen få lite grepp om hur ett dagspass ser ut på sjukhuset för en sjuksköterska och sorgligt nog är det väldigt mycket tid som går åt till att bara vänta på att läkaren ska bli klar med ronden, som tar hundra år, så att han kan säga åt sjuksköterskan vad hon ska göra. Det känns väldigt ovant mot hemifrån där vi är vana vid att man ska ta mycket egna initiativ och gärna ligga steget före. 

 

Sen törs jag knappt nämna hygienen...uj uj uj...vi är rörande överrens om att vi ABSOLUT INTE under några som helst omständigheter skulle vilja bli inlagda på det här sjukhuset!!! En hel del felaktigheter görs pågrund av bristande resurser men en del tror jag också görs på grund av att man inte vet om nåt annat sätt. Men samtidigt kan ju inte vi klampa in där och börja tala om för de alla fel de gör, det skulle kännas väldigt orättvist plus att jag tror de skulle bli ordentligt förolämpade. Så vi biter oss i tungan och blundar för kanyler som används flera gånger, sticks genom smutsiga hudar osv. Brrrrr.... 

 

Jag fascineras lite av människorna här. Alla är så himla glada och trevliga hela tiden, och väldigt hjälpsamma. Inte bara mot oss utan även mot varandra. Man ser det framför allt på dala-dalan. Om nån blir stående med en stor väska eller påse är det alltid nån av de som sitter som erbjuder sig att hålla väskan eller påsen i knät. Och det är egentligen inte så att de ens frågar utan personen bara tar i från den andra det han eller hon håller, skulle nån göra så i Sverige skulle man ju tro att personen försökte sno väskan! Men här litar de fullständigt på att det är i all välmening och att man får tillbaka väskan eller påsen sen. Samma sak om nån äldre kliver på, då är det alltid nån som försöker se till att den personen får en sittplats. Överlag väldigt väluppfostrade och vänliga, och de älskar att prata med oss. Strunt samma om vi förstår eller inte, de blir helt överlyckliga bara för att vi försöker! 

 

 

Ba'dai!