enemelieiafrika.blogg.se

Som sagt, tiden flyger iväg och vår praktikperiod i Dodoma är nu officiellt över. Det var faktiskt lite tråkigt att lämna Dodoma nu när vi äntligen började upptäcka staden och hade fått några vänner. Men samtidigt ska det bli så skönt med lite semester och nya äventyr. 

 

I måndags och tisdags var vi iallafall på förlossningen på sjukhuset. Vi hade egentligen bara tänkt vara där en dag men det visade sig vara den första avdelningen där man faktiskt arbetar hela passet! Och det var inte alls så läskigt som folk hade försökt få oss att tro. Tvärtom! Själva förlossningslokalen såg såklart inte alls ut som hemma i Sverige. Glöm det här med enkelrum och en egen barnmorska. Här ligger de på rad i varsitt bås, helt öppet inför all personal. Vill man kan man sitta bakom receptionen och ha full utsikt över fem kämpande vaginor. Det går inte att vara pjåskig. Tanzanianska kvinnor är helt klart bra mycket tåligare än kvinnorna i Sverige! Inget smärtstillande, de gör nästan allt jobb själva, inte ett pip för att visa att det gör ont. Bara biter ihop och krystar tills ungen är ute. Järnkvinnor!

 

   

Överlag måste jag säga att jag imponeras av kvinnorna här. De har pondus utan dess like, bär upp starka färger på ett sätt som vi vitingar aldrig skulle klara av och 9 av 10 är fantastiskt vackra. Sen är folket, eller folkslagen ska jag väl säga, så otroligt trevliga här. Vi kommer gång på gång på oss med att önska att folk i Sverige var mer som här. Alla är så glada och hjälpsamma, stannar gärna upp och pratar en stund och tror de att man är vilse kommer de sprintande direkt för att hjälpa till. Och vad vi fått sagt till oss så är befolkningen i Tanzania kända för att just vara otroligt vänliga och hjälpsamma. Klart att det finns rötägg, men största delen är ett vackert folk! 

 

Personalen på förlossningen tyckte absolut att vi skulle testa att förlösa kvinnorna själva men där sa vi tack men nej tack. Vi har ju ingen som helst erfarenhet eller kunskap av hur det går till. Dock fick jag förlösa en livmoderkaka, det va kladdigt och varmt. Och nej, det finns fortfarande inte ett uns av mig som vill bli barnmorska i framtiden.

 

Sista två dagarna, onsdag och torsdag, spenderade vi sedan på pediatriken. 65 sjuka barn på 54 sängar... ja, ni kan ju tänka er. Allt i från diarré till malaria, malnutrition, infektioner osv. Både väldigt väldigt sjuka barn och hyfsat pigga barn. Och de grät som galningar oavsett om vi bara stoppade en termometer under armhålan eller gav de antibiotika. Märkliga varelser det där...

 

Igårkväll var vi ut och käkade pizza med en kompis till oss från hotellet. Vi försökte hitta den här pizzerian på egen hand kvällen innan men det var stört omöjligt! Vi gick runt i 2h utan nån jaktlycka men när vår kompis kunde följa med gick det såklart som smort. Och pizzorna var fantastiskt goda, precis som ryktet lovade! 

 

Idag vinkade vi då som sagt farväl till den gulliga personalen på hotellet och farväl till Dodoma för en skumpig 8 h bussresa till Arusha. Nåt jag inte kommer sakna från Tanzania är vägarna, ska aldrig mer klaga på ett potthål i vägen. För att inte tala om fartguppen, de är som mindre berg! Och stötdämparna på bussen var inte de bästa, helt övertygad om att jag var 2 cm kortare när vi väl kom fram. Men nu är vi iallafall inboade på ett hostel och för första gången på 3 veckor ska jag sova i en mjuk säng! Hotellet i Dodoma var fint och bra på många sätt, men sängarna var så galet hårda. Som att sova på en sten. Första nätterna sov jag nästan ingenting för jag fick så ont i höfterna av madrassen. Sen upptäckte jag att om jag använde en handduk för att avlasta höfterna blev det mycket bättre, precis som en gammal tant. 

 

Med det sagt ska den här tanten krypa ner i sin mjuka säng nu. Imorgon försvinner vi iväg på 2 dagars safari! Ska bli sååååå häftigt!