enemelieiafrika.blogg.se

Ber om ursäkt för den taskiga uppdateringen! Den här veckan har verkligen flugit iväg! 

 

   

 

Praktikmässigt har vi nu avslutat vår period på både den kirurgiska sidan och den ortopediska. Vi har lagt om en hel del snuskiga liggsår, benbrott med utstickande benbitar och annat kladdigt och mysigt. Bland annat plåstrat om ansiktet på en man som blivit anfallen av en hyena! Vi har dessutom antagligen gjort så att en liten 4-åring kommer hata vita människor för resten av livet. Den stackaren hade opererat en lårbensfraktur för 2 månader sen men själva operationssåret hade blivit infekterat och ville inte läka ordentligt. Självklart föll det på vår lott att tvätta bort den snuskiga varskorpan och lägga om såret. Barnet skrek från det att vi tog av honom täcket tills att vi gick därifrån med lite lätt tinnitus. Men eftersom bloggen har varit rätt insnöad på praktiken ett bra tag och jag tror att ni fått en rätt bra uppfattning om hur sjukhuset är ska jag lämna det nu och berätta lite om vad vi annars haft för oss den här veckan. 

 

När det indiska paret som äger den lilla matbutiken vi går till ibland fick höra att vi var från Sverige gav de oss numret till mr Ulf from Sweden som arbetar med massajerna. Vi tog kontakt med honom och stämde träff för en lunch i onsdags. Han bjöd öven med tre svenska studenter som också befinner sig i Dodoma just nu via den svenska kyrkan. Visade sig att de var missionärer och Ulf, som har bott i Tanzania sen 1987 och har 25 fosterbarn, har bland annat blivit upptagen som en av massajerna. Lunchen var trevlig och jag fick äntligen utlopp för ett av mina matcravings. Pasta med köttfärsås! Senare samma kväll blev vi bjudna på middag av mr Kibusi från universitetet. Han är inte den bästa på att hålla kontakten med oss men lite ansvar känner han ändå att han har. Jag slog till på kyckling med rosmarin och ris. Gott! Provsmakade lite ugali också, typiskt tanzaniansk rätt gjord på majsmjöl. Smakar egentligen ingenting men doppar man det i sås är det helt ok! 

 

I fredags blev vi bjudna på middag hemma hos Ulf tillsammans med de andra svenskarna. Hans fostersöner stod för matlagningen denna kväll så det bjöds på våfflor med glass, banan och hemmagjord sylt. Såååå gott! 

 

Igår tog vi en lugn lördag efter praktiken och hängde ett bra tag vid poolen. Tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av det efter 11 intensiva praktikdagar i sträck. 

 

Idag fick vi faktiskt ledigt från sjukhuset för Ulf hade bjudit med oss ut till en av de massajbosättningar han arbetar med. Det innebar visserligen att vi också blev tvungna att gå på gudstjänst men det kunde man stå ut med när det bjöds på mycket sång och dans. Det är tråkigt att man inte kan ladda upp fiImklipp här för då hade ni kunnat fått er ett smakprov. I övrigt var det väldigt intressant att få se hur massajerna lever idag. De är från början ett nomadfolk men pågrund av hur landet ser ut idag har de blivit mer bofasta. Men mycket av deras traditioner lever kvar ändå. Bland annat med arrangerade äktenskap,  könsstympning (även om Ulf fått de att sluta med det i just den här bosättningen), månggifte som grundar sig på att ju fler kor mannen har desto fler fruar måste han ha - för en fru kan ju inte mjölka alla kor! Och ett leverne som grundar sig på att naturen är ditt skafferi. Blir lite av en bildbomb nu! 

 

  

Det är kvinnan som bygger sitt hus och det är helt och hållet hennes, mannen har ingenting att säga till om. Själva huset är gjort av kvistar som flätats riktigt tätt och sen tättats med komockor blandat med kourin. Vi fick gå in och titta hur det såg ut inne i ett av husen men det var becksvart där så gick inte att fota. Man menar att kvinnan känner sitt hus utantill eftersom hon har byggt det så hon behöver ingen belysning. Inne i huset fanns det två sängar byggda i vinkel mot varandra. I den ena sover mannen med de äldre barnen och i den andra sover kvinnan med de mindre barnen. Mellan sängarna har de eldstaden, tyvärr är det inte ovanligt att barnen rullar ur sängarna och ramlar ner på eldstaden så att de får svåra brännskador. På nätterna tar man dessutom in killingarna och kalvarna som kan behöva sova lite varmare.

 

              

 

De håller sig främst med kor, getter och höns men slaktar oftast bara om de har något att fira. Det fanns även katter och hundar där men de räknas inte som husdjur utan mer som ett nödvändigt ont för att vakta bosättningen och hålla råttor borta.

 

Både kvinnor och män bar en hel del smycken i form av metallringar runt armar och ben, samt olika egengjorda pärlsmycken. Antalet ringar runt halsen visar vilken status du har, om du är gift osv. Giftermålen börjar arrangeras redan när barnen är små, pojkens föräldrar väljer då ut en lämplig flicka om sedan får flytta in till de och leva med de några år innan det blir giftermål. De flesta gifter sig och får barn väldigt unga, det är inte ovanligt att ha tre barn när man är 16 år. Dock är det inte så vanligt att varje kvinna får jättemånga barn, mannen kan såklart ha väldigt många barn eftersom att han har flera fruar men kvinnorna får faktiskt lite paus emellan barnafödandet. De tycker t.o.m att det är bra att mannen har flera fruar så att de slipper tröttna på honom! 

 

Eftersom att vi är inne i regnperioden nu är det väldigt grönt och lummigt här men Ulf berättade att när det är torrperiod är hela massajstäppen helt brun av torkan. Några träd orkar hålla i sina löv men det är allt. Massajerna var iallafall väldigt vänliga, trots att de räknas som ett hårt krigarfolk, och de verkade tycka det var roligt att vi var där. Vi blev bjudna på äkta massajte, vilket påminde väldigt mycket om chaite faktiskt, och ett platt bröd som smakade pannkaka. Jag smakade även på surmjölk men kan inte påstå att det slank ner mycket mer än just en liten liten klunk. Annars är surmjölk och ungali det man äter till vardags i en massajbosättning. Jag lyckades lära mig deras personliga handskakning också, inte helt olikt sånt man ser gangstas göra i amerikanska filmer... Massajerna är väldigt mycket för att ta i handen eller ta på den andras huvud när de hälsar eller tackar för nåt. Ett folk som visar varandra väldigt mycket respekt. 

 

Jag är väldigt tacksam över att ha fått möjligheten att besöka en massajbosättning, det är ingen självklarhet att få till en sån resa. Dels för att du först och främst måste veta vart de rackarna håller hus då deras bosättningar ligger långt ute i bushen. Men sen också för att du som okänd inte bara kan dyka upp där och tro att du är välkommen, de flesta pratar dessutom inte swahili utan sitt stamspråk så har du inte med dig nån som kan kommunicera åt dig är du ganska körd. 

 

Med det sagt, och efter att ha tagit ett kvällsdopp i poolen, tänker jag bädda ner mig nu. Imorgon väntar en hektisk dag på förlossningen! 

 

Usiku mwema!